ES10B
Jag vet att ni kommer få höra det här fler gånger men det finns en anledning till det. När jag började gymnasiet för tre år sedan träffade jag 30 människor som jag först fick ett ganska dåligt intryck av och jag undrade hur det skulle gå att umgås med dessa människor i tre år utan att tröttna på dem eller få panik. Men allt eftersom tiden gick kände jag hur fel jag hade haft första dagen och jag började istället tycka mer och mer om alla. Första året gick vi till minst fyra varje dag vilket betydde att vi umgicks ganska intensivt det första halvåret så när vi väl fick lov saknade vi varandra och tyckte att det kändes konstigt att vara utan varandra. Samtidigt som vi gick dessa långa dagar i skolan gick vi kurser som gör att man kommer närmare varandra vilket gjorde att vi kom ännu närmare varandra. Vi har haft lektioner där vi ena stunden har skrattat hysteriskt och i nästa gråtit tillsammans. Vi har fått dela så många härliga och fantastiska stunder ihop men också konstiga och ganska jobbiga. Vi var klassen som hörde av oss flest gånger till rektorn för att vi inte var nöjda med det ena eller det andra, för att lärare var dumma eller för att det var alldeles för kallt på skolan. När vi började ettan pratade vi mycket om studenten och om hur bra det skulle bli, helt plötsligt började sista året som gick ofantligt fort och vi gjorde mycket roligt ihop. Precis som för alla andra treor som går dans eller teater närmade sig våra slutuppsättningar med stormsteg och när de var över var det inte ens två veckor kvar. Så vi tog vara på tiden och hade några riktigt roliga dagar ihop, balen var fantastisk och studentdagen ännu bättre. Men nu är det slut och det känns konstigt. I höst kommer vi inte länge komma tillbaka till skolan för att spendera ännu mer tid tillsammans.
Så tack för tre fantastiskt fina år, ni är bäst!
 |
| Oh juste, vi vann Jenny Challenge i år med. :D |
// Ottilia :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar